Case is closed

Idag är dagen före imorgon; dagen innan dagen då jag ska åka till Irland.
Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor för att åka, eftersom de ändrar sig hela tiden. Ena stunden känner jag ångest för allt som jag kommer att lämna bakom mig, medan jag i nästa stund känner att det ska bli skönt att komma iväg.

Det känns som om det här är ögonblicket då min barndom försvinner slutgiltligen.
Fram tills nu har jag kunnat vara som ett barn hemma, och mer eller mindre fått allt serverat... men nu när jag tagit studenten och snart flyttar hemifrån kommer jag aldrig att kunna vara ett barn igen. Jag kommer förstås att vara välkommen hemma fortfarande, men det känns som om det inte kommer att vara samma sak. Det kommer liksom inte att vara mitt hem längre... i alla fall inte på samma sätt.
Om jag kommer tillbaka kommer jag att känna mig som en gäst eller en inneboende.


Allt borde vara packat och klart nu, men självklart är det inte det. Så har det alltid varit när jag har rest någonstans; att jag packar klart allt sent kvällen före. Mamma har alltid blivit galen på mig för det där, men jag kommer ändå inte kunna sova, så jag kan lika gärna fixa allting sent.
När jag var liten och inte kunde sova inför en resa kallade mamma det för "resfeber" och sade att det är helt naturligt.
Vår familj har alltid rest ganska mycket. Inte så att vi har bott på olika ställen, men vi har åkt till flera olika enveckorscharter till Turkiet och Grekland... och så förstås somrarna i Finland.
Men det här liknar inte någonting jag gjort förut.
Det mest nya är att jag faktiskt är helt ensam.
Eller i och för sig har jag ju med mig min trogna vapendragare Fanny (eller om jag är hennes vapendragare... det beror väl på vem man frågar), och det gör det förstås lite lättare. Det är skönt att vi har så mycket tid på flygplatsen också, så att vi kan leta efter bussarna i lugn och ro.
I och för sig kan ju flygplanet vara försenat... men inte flera timmar.


Jag ska äta kebabpizza snart. Jag ville äta det nu, min sista kväll i Sverige, eftersom man inte vet om det finns Kebab på Irland... eller i Dublin finns det nog, men kanske inte på landet. Och så ska jag äta Marabou Mjölkchoklad... mmm...

Pappa hojtade just att han köpt en present till mig; någonting som jag nog kommer att behöva. Han sade inte vad det är, så jag får gå ner om jag vill veta. Hmm... ett telefonkort skulle jag nog behöva. Jag har just kollat med Comviq, och de påstår att det ska gå att ringa på Irland med mitt kort, fast det är förstås svindyrt.
Jag vet inte om jag borde köpa ett irländskt kort... men då måste jag istället betala Comviq för att låsa upp min telefon från dem. Jag tror att jag klarar mig på mitt kort. Vill mina föräldrar ringa mig kan jag säkert låna familjens telefon.



Usch, nu håller jag på att bli nervös igen... borde gå ner och packa och sedan dammsuga mitt rum. Vem vet när jag kommer tillbaka?


Niblet har bytt bur nu förresten,  och han verkar inte vara särskilt glad över det. Han är lite osäker, och sitter mest och kurar ihop sig på översta pinnen bredvid sin klocka. Han har inte direkt undersökt buren... förutom matskålen förstås. Men nu har han i alla fall börjat kvittra lite, så det blir nog bra sedan.



Byn som jag ska bo i heter Fethard, vilket är ett rätt lustigt sammanträffande... för länge sedan fanns det nämligen en häst på min ridskola som hette Fethard Fancy. Jag kommer inte ihåg om han var irländsk, men det är inte omöjligt. Han skulle kunnat vara en connemara. Nu är han nog tyvärr död.
Jag gillade inte alls honom när han var där... han var väl bra att rida och så, men han var så attans sur i boxen. Och jag var så liten och osäker på den tiden, så vi gick inte riktigt ihop.



Jag tittar runt lite på nyuppladdade bilder på Helgon, och många laddar upp bilder från studenten. I de bilderna finns nästan alltid två gemensamma nämnare:

1. Alla är klädda i vitt
2. Alla håller ett champagneglas eller en flaska i handen

Jag är inte lika nobelt nykter som Fanny, men jag tycker inte om alkohol och alkoholfixeringen som finns. Det känns verkligen som om Irland är rätt land att åka till; där sitter ju alla på puben 24/7 och super och sjunger visor om gamla goda dagar. Eller?



Nej, nu ska jag gå ner och se vad pappa har hittat på åt mig.
Jag uppdaterar mer senare.

---

Det var en eladapter som pappa hade köpt, och han har nog rätt i att jag kommer att behöva den. Irlands vägguttag ser helt knäppa ut, med tre piggar som sitter helt osymmetriskt... inte alls som våra två vackra hål i väggen.

Nu är jag i stort sett klar med packningen, förutom några kläder som jag tvättade förut, som ska torka färdigt först. Det blev två väskor, varav en är jättestor och en går på hjul och kan dras fram. Mamma tror att jag inte kommer att orka bära dem, men sanningen är att vi inte kommer att behöva gå några långa sträckor med väskorna... på Arlanda checkar vi ju in dem direkt, och på Irland ska vi i och för sig gå en bit till terminalen, men det har vi gott om tid till...

Usch, jag börjar bli nervös.
Fanny är nervös för flygningen... i mitt fall känns det som om jag är nervös för allt UTOM just flygningen. Jag menar DET har jag gjort förut... det är allt annat som är nytt.


Det här är min sista blogg på väldigt länge...
Jag tror inte jag har så mycket mer att skriva.
Hoppas alla här hemma i Sverige har det bra, och skriver flitigt till mig, så svarar jag när jag har tid.
Och hoppas det blir en fin sommar här hemma.
Hoppas alla kommer in på de utbildningar de har sökt till.
Hoppas alla förblir friska och krya.
Hoppas de som söker jobb får jobb och tjänar gott med pengar.
Hoppas alla får ett bra liv här hemma...

För mig är det här början på ett stort äventyr.