Case is closed

Jag var på Kentkonsert idag (mer om det senare) och när jag såg Markus Mustonen sitta där bakom trummorna kom alla smärtsamma minnen tillbaka... det finns ingen i Kent som har orsakat mig så mycket lidande som Markus.

Vad nu då? Vad har han gjort mig?

Jo se DET ska jag berätta...



För länge sedan, när jag var ung och dum och bara brydde mig om folks utseende lyckades min goda vän Åsa övertala mig att lyssna på Kent. Hon fick mig och Maria att följa med på stadionkonserten också, trots att i alla fall jag inte var något stort fan.
Jag blev väldigt imponerad av konserten, och kanske blev jag också vad man skulle kunna kalla ett fan.
Till saken hör att jag i ettan lyssnade en del på ett band som heter Silverchair, som består av tre killar från Australien. Som sagt var jag också utseendefixerad, och det i samband med att jag försökte verka djup fick ödesdigra konsekvenser.

En dag, på Fyrisfestivalen i slutet av ettan, försökte jag göra en jämförelse mellan Silverchair och Kent, och kläckte ur mig det ödesdigra citatet:
"Trummisarna är alltid snyggast i alla band"

Egentligen var det inte alls det jag sade, utan mer någonting om att trummisarna OFTA är NÄST snyggast i alla band (efter sångaren). De band som jag beserade det på var Kent och Silverchair, och jag hade absolut inget annat i tankarna när jag sade det...
Men mina kompisar ignorerade orden skrivna med FET STIL och kom genast att tänka på vår mattelärare Torbjörn, som också är en trummis.

De förvred mitt citat till att jag tycker att alla trummisar är snygga, vilket är väldigt långt ifrån det som jag egentligen menade. Jag försökte vifta bort det, men det var för sent...

Det var alltså i ettan. Många långa år har gått, men jag får fortfarande höra om mig och Totto och hur snygg jag tycker att han är... jag har också fått höra citat som påstås vara mina, t.ex. "Trummisar har snygga armmuskler" (Yuck...)


Det låter säkert som om det här bara var till hälften Markus fel, men man ska inte underskatta hans roll i det hela. Det var HAN som satte igång allt.
När jag såg honom bakom sina trummor igår kom alla minnen tillbaka... allt lidande... alla elaka skratt... allt snusk som alla har sagt...

Här är en bild på Markus Mustonen från konserten:




Det var Åsa som tog den när jag bad henne ta kort på Markus. Det är inte han IRL, utan bilden föreställer en storbildsskärm, som just då visade vad han hade för sig bakom trummorna.
Och om någon klagar på bildkvaliteen så jag jag upplysa er om att det inte är lätt att ta bilder på en konsert. Jag och Åsa tog sammanlagt 50-någonting bilder, och kanske tio blev något att ha.


Här är en till bild, på Jocke Berg:




Och så över till konserten i sin helhet.
(jag ska ta det ganska kortfattat)

Det började med att jag, åsa, Maria och två killar som Åsa kände (kommer inte ihåg deras namn) träffades i Centralen. Efter det gick vi och tittade i affärer och åt, men det ger ingenting att återberätta det här, så jag hoppar raskt till tidpunkten då vi börjar gå mot konsertområdet.
Då var klockan Halv 3, och eftersom insläppet skulle börja vid sex tänkte vi att vi borde få rätt bra platser... en av killarna hade en karta tagen från Kents hemsida, så vi visste hur vi skulle gå, och räknade med att det skulle ta en timme ungefär.
Vi började gå, gick genom en park, genom Östermalms flashiga kvarter, förbi alla lyxbilar, mot Stadion. (där kom alla minnen från förra konserten)
Sedan gick vi under en bro, förbi någon idrottsplats och förbi Ryttarstadion. Det var en massa hästar där... och en massa hästbajs.
Vi fortsatte förbi ett ENORMT gastorn, och undrade om vi inte var framme snart. Vid det laget var vi rätt trötta i benen, och ville sitta ner, vila och dricka läsk. Men nej, vi var inte framme än, så vi fortsatte att gå... och gå... och gå...
Vi såg vattnet, och en Silja Line-båt vid Värtahamnen.
Och tyvärr så såg vi också en tunnelbanestation, vilket enligt kartan betydde att vi gått så in i helvete fel. Vi hittade Djurgårdens träningsanläggning, men inte tältet.
Bostadsområdet som vi gick i var läskigt öde ("Jag är född i en spökstad..."), men vi hittade en tant som vi frågade om vägen. Hon sade att vår karta visade helt fel. Hon hade sett tältet (svårt att missa ett enormt vitt tält) och kunde dirigera oss i rätt riktning. Det visade sig att vi hade gått förbi tältet på kanske 200 meters avstånd, men inte sett det pga en skog. Jobbigt...
Vi började gå i riktningen som tanten hade visat oss, och snart hörde vi musiken. Då blev vi muntra igen, och sket i tantens anvisningar och gick mot musiken istället. Big mistake...
Vi kom till någon slags stig som vi gick nerför, och fann att det fanns en järnväg mellan oss och tältet. Vi funderade på om vi kunde gå över, men Åsa vägrade klättra över staket, och eftersom vi inte såg något hål beslöt vi oss för att gå runt.
Vi gick runt och hittade en bil med andra Kentfans. De visste inte heller vart vi skulle gå, men tipsade oss om en stig som vi INTE skulle försöka med. Vi tackade dem och fortsatte gå.
Så småningom träffade vi en JL-man i en JL-bil, som pekade oss mot tågspåren. Han sade att andra människor hade gått därigenom, så vi beslöt oss att försöka. Det var bara det att det var rätt många tågspår... och rätt höga staket. Med andra ord var det omöjligt att komma igenom där.

Summan av kardemumman var att vi fick gå en lång omväg över en bro och sedan mot konsertområdet...
När vi kom fram var vi helt slut, och bara kastade oss i gräset och drack en massa läsk. Då var klockan ungefär halv fem, så vi hade gått i ungefär 1½ timme.
Tough shit.



Trots att vi kom så sent fick vi faktiskt stå rätt långt fram, även om vi hade otur och hamnade bakom ett gäng långa killar. Vi såg i princip ingenting, men musiken var i alla fall bra.


Efter konserten fick vi springa häcken av oss för att Åsa, Maria och killarna skulle hinna med sitt tåg... jag vet fortfarande inte om de hann, eftersom jag inte följde med in på Centralen. Istället gick jag till min buss, och fann att den inte skulle börja gå förrän om en timme; klockan ett.
Då gick jag till en annan buss istället, men fann att den i sin tur hade slutet gå för en timme sedan.
Nu var goda råd dyra, men som tur var ringde min mamma just då, och rådde mig att ta tåget till Helenelund. Jag påpekade att det inte finns en chans i världen att jag klarar av att gå hem ända från Helenelund, så trötta som mina ben var, plus att jag hade ett skavsår på hälen. Då erbjöd hon sig att komma med cykeln och skjutsa mig, vilket jag tacksamt sade ja till.


Så hem kom jag, till sist.
Nu ska jag ta och skicka lite konsertbilder till Åsa och Maria.