Dagen före imorgon
Idag är dagen före imorgon; dagen innan dagen då jag ska åka till Irland.
Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor för att åka, eftersom de ändrar sig hela tiden. Ena stunden känner jag ångest för allt som jag kommer att lämna bakom mig, medan jag i nästa stund känner att det ska bli skönt att komma iväg.
Det känns som om det här är ögonblicket då min barndom försvinner slutgiltligen.
Fram tills nu har jag kunnat vara som ett barn hemma, och mer eller mindre fått allt serverat... men nu när jag tagit studenten och snart flyttar hemifrån kommer jag aldrig att kunna vara ett barn igen. Jag kommer förstås att vara välkommen hemma fortfarande, men det känns som om det inte kommer att vara samma sak. Det kommer liksom inte att vara mitt hem längre... i alla fall inte på samma sätt.
Om jag kommer tillbaka kommer jag att känna mig som en gäst eller en inneboende.
Allt borde vara packat och klart nu, men självklart är det inte det. Så har det alltid varit när jag har rest någonstans; att jag packar klart allt sent kvällen före. Mamma har alltid blivit galen på mig för det där, men jag kommer ändå inte kunna sova, så jag kan lika gärna fixa allting sent.
När jag var liten och inte kunde sova inför en resa kallade mamma det för "resfeber" och sade att det är helt naturligt.
Vår familj har alltid rest ganska mycket. Inte så att vi har bott på olika ställen, men vi har åkt till flera olika enveckorscharter till Turkiet och Grekland... och så förstås somrarna i Finland.
Men det här liknar inte någonting jag gjort förut.
Det mest nya är att jag faktiskt är helt ensam.
Eller i och för sig har jag ju med mig min trogna vapendragare Fanny (eller om jag är hennes vapendragare... det beror väl på vem man frågar), och det gör det förstås lite lättare. Det är skönt att vi har så mycket tid på flygplatsen också, så att vi kan leta efter bussarna i lugn och ro.
I och för sig kan ju flygplanet vara försenat... men inte flera timmar.
Jag ska äta kebabpizza snart. Jag ville äta det nu, min sista kväll i Sverige, eftersom man inte vet om det finns Kebab på Irland... eller i Dublin finns det nog, men kanske inte på landet. Och så ska jag äta Marabou Mjölkchoklad... mmm...
Pappa hojtade just att han köpt en present till mig; någonting som jag nog kommer att behöva. Han sade inte vad det är, så jag får gå ner om jag vill veta. Hmm... ett telefonkort skulle jag nog behöva. Jag har just kollat med Comviq, och de påstår att det ska gå att ringa på Irland med mitt kort, fast det är förstås svindyrt.
Jag vet inte om jag borde köpa ett irländskt kort... men då måste jag istället betala Comviq för att låsa upp min telefon från dem. Jag tror att jag klarar mig på mitt kort. Vill mina föräldrar ringa mig kan jag säkert låna familjens telefon.
Usch, nu håller jag på att bli nervös igen... borde gå ner och packa och sedan dammsuga mitt rum. Vem vet när jag kommer tillbaka?
Niblet har bytt bur nu förresten, och han verkar inte vara särskilt glad över det. Han är lite osäker, och sitter mest och kurar ihop sig på översta pinnen bredvid sin klocka. Han har inte direkt undersökt buren... förutom matskålen förstås. Men nu har han i alla fall börjat kvittra lite, så det blir nog bra sedan.
Byn som jag ska bo i heter Fethard, vilket är ett rätt lustigt sammanträffande... för länge sedan fanns det nämligen en häst på min ridskola som hette Fethard Fancy. Jag kommer inte ihåg om han var irländsk, men det är inte omöjligt. Han skulle kunnat vara en connemara. Nu är han nog tyvärr död.
Jag gillade inte alls honom när han var där... han var väl bra att rida och så, men han var så attans sur i boxen. Och jag var så liten och osäker på den tiden, så vi gick inte riktigt ihop.
Jag tittar runt lite på nyuppladdade bilder på Helgon, och många laddar upp bilder från studenten. I de bilderna finns nästan alltid två gemensamma nämnare:
1. Alla är klädda i vitt
2. Alla håller ett champagneglas eller en flaska i handen
Jag är inte lika nobelt nykter som Fanny, men jag tycker inte om alkohol och alkoholfixeringen som finns. Det känns verkligen som om Irland är rätt land att åka till; där sitter ju alla på puben 24/7 och super och sjunger visor om gamla goda dagar. Eller?
Nej, nu ska jag gå ner och se vad pappa har hittat på åt mig.
Jag uppdaterar mer senare.
Det var en eladapter som pappa hade köpt, och han har nog rätt i att jag kommer att behöva den. Irlands vägguttag ser helt knäppa ut, med tre piggar som sitter helt osymmetriskt... inte alls som våra två vackra hål i väggen.
Nu är jag i stort sett klar med packningen, förutom några kläder som jag tvättade förut, som ska torka färdigt först. Det blev två väskor, varav en är jättestor och en går på hjul och kan dras fram. Mamma tror att jag inte kommer att orka bära dem, men sanningen är att vi inte kommer att behöva gå några långa sträckor med väskorna... på Arlanda checkar vi ju in dem direkt, och på Irland ska vi i och för sig gå en bit till terminalen, men det har vi gott om tid till...
Usch, jag börjar bli nervös.
Fanny är nervös för flygningen... i mitt fall känns det som om jag är nervös för allt UTOM just flygningen. Jag menar DET har jag gjort förut... det är allt annat som är nytt.
Det här är min sista blogg på väldigt länge...
Jag tror inte jag har så mycket mer att skriva.
Hoppas alla här hemma i Sverige har det bra, och skriver flitigt till mig, så svarar jag när jag har tid.
Och hoppas det blir en fin sommar här hemma.
Hoppas alla kommer in på de utbildningar de har sökt till.
Hoppas alla förblir friska och krya.
Hoppas de som söker jobb får jobb och tjänar gott med pengar.
Hoppas alla får ett bra liv här hemma...
För mig är det här början på ett stort äventyr.
Jag vet inte hur jag ska beskriva mina känslor för att åka, eftersom de ändrar sig hela tiden. Ena stunden känner jag ångest för allt som jag kommer att lämna bakom mig, medan jag i nästa stund känner att det ska bli skönt att komma iväg.
Det känns som om det här är ögonblicket då min barndom försvinner slutgiltligen.
Fram tills nu har jag kunnat vara som ett barn hemma, och mer eller mindre fått allt serverat... men nu när jag tagit studenten och snart flyttar hemifrån kommer jag aldrig att kunna vara ett barn igen. Jag kommer förstås att vara välkommen hemma fortfarande, men det känns som om det inte kommer att vara samma sak. Det kommer liksom inte att vara mitt hem längre... i alla fall inte på samma sätt.
Om jag kommer tillbaka kommer jag att känna mig som en gäst eller en inneboende.
Allt borde vara packat och klart nu, men självklart är det inte det. Så har det alltid varit när jag har rest någonstans; att jag packar klart allt sent kvällen före. Mamma har alltid blivit galen på mig för det där, men jag kommer ändå inte kunna sova, så jag kan lika gärna fixa allting sent.
När jag var liten och inte kunde sova inför en resa kallade mamma det för "resfeber" och sade att det är helt naturligt.
Vår familj har alltid rest ganska mycket. Inte så att vi har bott på olika ställen, men vi har åkt till flera olika enveckorscharter till Turkiet och Grekland... och så förstås somrarna i Finland.
Men det här liknar inte någonting jag gjort förut.
Det mest nya är att jag faktiskt är helt ensam.
Eller i och för sig har jag ju med mig min trogna vapendragare Fanny (eller om jag är hennes vapendragare... det beror väl på vem man frågar), och det gör det förstås lite lättare. Det är skönt att vi har så mycket tid på flygplatsen också, så att vi kan leta efter bussarna i lugn och ro.
I och för sig kan ju flygplanet vara försenat... men inte flera timmar.
Jag ska äta kebabpizza snart. Jag ville äta det nu, min sista kväll i Sverige, eftersom man inte vet om det finns Kebab på Irland... eller i Dublin finns det nog, men kanske inte på landet. Och så ska jag äta Marabou Mjölkchoklad... mmm...
Pappa hojtade just att han köpt en present till mig; någonting som jag nog kommer att behöva. Han sade inte vad det är, så jag får gå ner om jag vill veta. Hmm... ett telefonkort skulle jag nog behöva. Jag har just kollat med Comviq, och de påstår att det ska gå att ringa på Irland med mitt kort, fast det är förstås svindyrt.
Jag vet inte om jag borde köpa ett irländskt kort... men då måste jag istället betala Comviq för att låsa upp min telefon från dem. Jag tror att jag klarar mig på mitt kort. Vill mina föräldrar ringa mig kan jag säkert låna familjens telefon.
Usch, nu håller jag på att bli nervös igen... borde gå ner och packa och sedan dammsuga mitt rum. Vem vet när jag kommer tillbaka?
Niblet har bytt bur nu förresten, och han verkar inte vara särskilt glad över det. Han är lite osäker, och sitter mest och kurar ihop sig på översta pinnen bredvid sin klocka. Han har inte direkt undersökt buren... förutom matskålen förstås. Men nu har han i alla fall börjat kvittra lite, så det blir nog bra sedan.
Byn som jag ska bo i heter Fethard, vilket är ett rätt lustigt sammanträffande... för länge sedan fanns det nämligen en häst på min ridskola som hette Fethard Fancy. Jag kommer inte ihåg om han var irländsk, men det är inte omöjligt. Han skulle kunnat vara en connemara. Nu är han nog tyvärr död.
Jag gillade inte alls honom när han var där... han var väl bra att rida och så, men han var så attans sur i boxen. Och jag var så liten och osäker på den tiden, så vi gick inte riktigt ihop.
Jag tittar runt lite på nyuppladdade bilder på Helgon, och många laddar upp bilder från studenten. I de bilderna finns nästan alltid två gemensamma nämnare:
1. Alla är klädda i vitt
2. Alla håller ett champagneglas eller en flaska i handen
Jag är inte lika nobelt nykter som Fanny, men jag tycker inte om alkohol och alkoholfixeringen som finns. Det känns verkligen som om Irland är rätt land att åka till; där sitter ju alla på puben 24/7 och super och sjunger visor om gamla goda dagar. Eller?
Nej, nu ska jag gå ner och se vad pappa har hittat på åt mig.
Jag uppdaterar mer senare.
Det var en eladapter som pappa hade köpt, och han har nog rätt i att jag kommer att behöva den. Irlands vägguttag ser helt knäppa ut, med tre piggar som sitter helt osymmetriskt... inte alls som våra två vackra hål i väggen.
Nu är jag i stort sett klar med packningen, förutom några kläder som jag tvättade förut, som ska torka färdigt först. Det blev två väskor, varav en är jättestor och en går på hjul och kan dras fram. Mamma tror att jag inte kommer att orka bära dem, men sanningen är att vi inte kommer att behöva gå några långa sträckor med väskorna... på Arlanda checkar vi ju in dem direkt, och på Irland ska vi i och för sig gå en bit till terminalen, men det har vi gott om tid till...
Usch, jag börjar bli nervös.
Fanny är nervös för flygningen... i mitt fall känns det som om jag är nervös för allt UTOM just flygningen. Jag menar DET har jag gjort förut... det är allt annat som är nytt.
Det här är min sista blogg på väldigt länge...
Jag tror inte jag har så mycket mer att skriva.
Hoppas alla här hemma i Sverige har det bra, och skriver flitigt till mig, så svarar jag när jag har tid.
Och hoppas det blir en fin sommar här hemma.
Hoppas alla kommer in på de utbildningar de har sökt till.
Hoppas alla förblir friska och krya.
Hoppas de som söker jobb får jobb och tjänar gott med pengar.
Hoppas alla får ett bra liv här hemma...
För mig är det här början på ett stort äventyr.
En tripp till 2001
I torsdags bestämde sig vår dator för att den behövde semester.
Jag satte på den som vanligt, och skulle logga in på internet när datorn helt plötsligt, utan att jag ber den, går in i Power Saving Mode. Det är något helt naturligt för den att göra ibland, men inte mitt i när någon håller på med den.
Jag har ingen aning om hur man får upp datorn till Power Wasting Mode igen, så jag tryckte på en knapp för mycket, och datorn programmerade in sig att stanna i Power Saving Mode för evigt.
Ingen i vår familj klarade av att väcka den ur sin Törnrose-sömn, så vi beslöt oss för att låta den somna in för evigt... as if.
Nej, vi ska skicka den på rehabilitering på måndag. Det roliga är att det går på garantin, så det kostar ingenting :P Det sorgliga är att vi inte har en fungerande dator...
...trodde jag!
Vi har ju vår gamla dator, som faktiskt inte är så slö som den vill få oss att tro.
Joel påstår att den är som ett bibliotek av virus, men jag tror inte att det är fullt så illa. Den är ett godtagbart substitut de här sista dagarna innan Irland.
Det som är mest intressant är att ingen har använt datorn (till annat än skrivarbete) sedan någon gång 2001, så alla bilder och låtar på datorn är från det gyllene året. Det är som att hitta ett orört arkeologiskt fynd eller något.
Det finns låtar som jag inte ens kom ihåg fanns.
Har ni lyssnat på Weird Al Yankovic någon gång? Om inte - gör det! Det är antingen en människa eller en grupp som gör humoristiska parodier på välkända låtar.
Dagens lista blir en lista över hans (deras?) fem bästa låtar:
En sak som hände igår var att jag tog studenten.
"I was waiting for it to hit me..."
Ett citat från Beach (filmen) som beskriver gårdagen rätt bra.
Jag väntade på att det stora i att TA STUDENTEN skulle träffa mig och knocka mig av fötterna... men det hände aldrig. Dagen flöt på som vanligt, men jag fick aldrig den där stora känslan jag hade väntat mig. Det känns som om allt har gått för snabbt, och att jag aldrig har fått en stunds lugn och ro att sitta och tänka efter.
Idag träffade jag Åsa och Maria för sista gången på väldigt länge. Igår träffade jag vår klass för kanske sista gången någonsin.
Tragiskt.
Jag har ont i min visdomstand på vänster sida, och i typ hela den sidan av halsen. Jag var hos tandläkaren för någon vecka sedan, och han sade att det var okej... fast det vete fan om man kan lita på honom. Det gick så snabbt alltihop.
Det var typ:
"Hej"
"Hej"
"Mår du bra?"
"Ja"
"Tar du mediciner?
"Nej"
*röntga röntga röntga röntga*
"Du har ett litet hål här; samma som förra året. Det är inte större så jag tänker inte laga det"
"Okej"
*peta lite i munnen och rabbla oförståerliga siffror*
"Det ser bra ut. Hejdå"
"Öh... hejdå...?"
Det gick otroligt fort. Någonstans däremellan sade han att visdomständerna såg raka ut, men jag tvivlar.
Pappa tycker att jag ska gå till en akuttandläkare och kolla upp det innan jag åker till Irland, men jag vet inte om jag överreagerar. Visst gör det ont och är svullet, men det kan ju gå över också.
Fast i och för sig vore det smart att ha det överstökat innan Irland... jag har hört att Irländska läkare inte direkt är de skickligaste i världen.
Fast jag vill inte dra ut den... :(
Jag har inte direkt tandläkarskräck, men jag gillar inte att dra ut tänder. Det gör ont och är obehagligt. Dessutom blöder det.
Usch.
Jag nämnde Obi-Wan här ovanför (om ni minns det), och på tal om honom tänkte jag berätta om en intressant tanke om hans namn.
Heter han Obi van Kenobi i Holland?
Hur som helst; här är en bild på Obi van Kenobi:
Eller Obi-Wan om man hellre vill det.
Jag satte på den som vanligt, och skulle logga in på internet när datorn helt plötsligt, utan att jag ber den, går in i Power Saving Mode. Det är något helt naturligt för den att göra ibland, men inte mitt i när någon håller på med den.
Jag har ingen aning om hur man får upp datorn till Power Wasting Mode igen, så jag tryckte på en knapp för mycket, och datorn programmerade in sig att stanna i Power Saving Mode för evigt.
Ingen i vår familj klarade av att väcka den ur sin Törnrose-sömn, så vi beslöt oss för att låta den somna in för evigt... as if.
Nej, vi ska skicka den på rehabilitering på måndag. Det roliga är att det går på garantin, så det kostar ingenting :P Det sorgliga är att vi inte har en fungerande dator...
...trodde jag!
Vi har ju vår gamla dator, som faktiskt inte är så slö som den vill få oss att tro.
Joel påstår att den är som ett bibliotek av virus, men jag tror inte att det är fullt så illa. Den är ett godtagbart substitut de här sista dagarna innan Irland.
Det som är mest intressant är att ingen har använt datorn (till annat än skrivarbete) sedan någon gång 2001, så alla bilder och låtar på datorn är från det gyllene året. Det är som att hitta ett orört arkeologiskt fynd eller något.
Det finns låtar som jag inte ens kom ihåg fanns.
Har ni lyssnat på Weird Al Yankovic någon gång? Om inte - gör det! Det är antingen en människa eller en grupp som gör humoristiska parodier på välkända låtar.
Dagens lista blir en lista över hans (deras?) fem bästa låtar:
- Yoda (Luke berättar om sitt möte med Yoda)
- Soon I'll be a Jedi (Star wars-versionen av American Pie med Obi-Wan som solist)
- Polkamon (det enda han sjunger är en massa pokemon-namn i polkatakt)
- Amish Paradise (Gangsta's paradise i amish-tolkning)
- Bohemian Rhapsody (Queens låt)
En sak som hände igår var att jag tog studenten.
"I was waiting for it to hit me..."
Ett citat från Beach (filmen) som beskriver gårdagen rätt bra.
Jag väntade på att det stora i att TA STUDENTEN skulle träffa mig och knocka mig av fötterna... men det hände aldrig. Dagen flöt på som vanligt, men jag fick aldrig den där stora känslan jag hade väntat mig. Det känns som om allt har gått för snabbt, och att jag aldrig har fått en stunds lugn och ro att sitta och tänka efter.
Idag träffade jag Åsa och Maria för sista gången på väldigt länge. Igår träffade jag vår klass för kanske sista gången någonsin.
Tragiskt.
Jag har ont i min visdomstand på vänster sida, och i typ hela den sidan av halsen. Jag var hos tandläkaren för någon vecka sedan, och han sade att det var okej... fast det vete fan om man kan lita på honom. Det gick så snabbt alltihop.
Det var typ:
"Hej"
"Hej"
"Mår du bra?"
"Ja"
"Tar du mediciner?
"Nej"
*röntga röntga röntga röntga*
"Du har ett litet hål här; samma som förra året. Det är inte större så jag tänker inte laga det"
"Okej"
*peta lite i munnen och rabbla oförståerliga siffror*
"Det ser bra ut. Hejdå"
"Öh... hejdå...?"
Det gick otroligt fort. Någonstans däremellan sade han att visdomständerna såg raka ut, men jag tvivlar.
Pappa tycker att jag ska gå till en akuttandläkare och kolla upp det innan jag åker till Irland, men jag vet inte om jag överreagerar. Visst gör det ont och är svullet, men det kan ju gå över också.
Fast i och för sig vore det smart att ha det överstökat innan Irland... jag har hört att Irländska läkare inte direkt är de skickligaste i världen.
Fast jag vill inte dra ut den... :(
Jag har inte direkt tandläkarskräck, men jag gillar inte att dra ut tänder. Det gör ont och är obehagligt. Dessutom blöder det.
Usch.
Jag nämnde Obi-Wan här ovanför (om ni minns det), och på tal om honom tänkte jag berätta om en intressant tanke om hans namn.
Heter han Obi van Kenobi i Holland?
Hur som helst; här är en bild på Obi van Kenobi:
Eller Obi-Wan om man hellre vill det.
<1 vecka kvar
Isch, nu börjar jag bli nervös inför att åka till Irland... jag hade trott att de skulle hämta mig på flygplatsen, men nu har de mailat och sagt att jag måste ta en buss... i och för sig går den mot Waterford/Tranmore (ganska lätt att uttala, till skillnad från Fannys vad-det-nu-var).
Sedan ska jag gå av vid Gowran, där min familj kommer att vänta på mig.
Lätt som en plätt! Eller...?
Bussen går i och för sig inte förrän 3.30, så jag kommer att ha tre och en halv timme på mig att irra runt och leta efter bussterminalen...
Jag kommer att ha väldigt, väldigt tråkigt... särskilt om Fannys buss går tidigare än min.
Men det ska nog gå bra.
Bussresan kostar 14 euro, vilket lyckligtvis inte kommer att bli något problem för mig, eftersom jag har fått snormycket pengar av mina släktingar i avslutningspresent. Det glada i soppan är att alla bor i Finland, vilket gör att de skickar pengarna i euro... samma valuta som på Irland!
Säga vad man vill om EMU, men det är rätt praktiskt ändå.
Igår fick jag 30 euro av Lea; en av mammas väninnor... idag fick jag 40 euro av mina faster Titta, hennes man Harri och deras två snorungar Suvi och Kimmo... och farmor och farfar lär väl också skicka något.
I'm rich, man!
Jag vet att jag skrev om när jag satt bredvid ett gäng tyskar på tåget på väg hem förut i Helgondagboken... då skrev jag att när utroparen sade "Nästa: Knivsta... Knivsta" så härmade de honom och tyckte att det var jätteroligt.
Idag hände samma sak, fast med två britter. De snackade helt lugnt om hur Island var ett coolt land och hur någon skulle gifta sig, när utroparen ropade "Nästa: Knivsta... Knivsta" och självklart var de tvungna att härma honom.
Jag fattar inte vad det är som är så kul med namnet "Knivsta".
Fanny; fattar du att det är mindre än en vecka kvar!? Fattar du det?! Gah!!!
Jag har så mycket att göra; har knappt ens börjat packa, måste städa på elevhemmet, fira med kompisarna, ta studenten och allt det, flytta in Niblet i den nya buren, ge alla min Irland-adress så att de kan skriva till mig, bränna en massa skivor...
Jag har aldrig varit utomlands själv förut. Inte utan familjen. Och nu ska jag jobba där själv, jättelänge... usch.
Dagens bild blir en bild på... på.. hmm... Sawyer!
Från Lost, förstås.
Om ni vill se riktigt vidriga bilder kan ni gå in på:
http://www.lost-fanfic.com/fanart.html och titta på bilderna... jag vet inte vad som är vidrigast; att de gör helt sjuka ihopparningar eller att bilderna ser absolut noll verklighetstrogna ut.
Jag ska skicka den till Camilla i alla fall; hon uppskattar Lost som få andra gör.
Snel bil-hest :]
Vår bil är en snel bil.
Jag har kört mycket, och den har inte krånglat en enda gång.
(förutom bandspelaren som har förstört ett av mina band... men det är bilens sätt att hämnas på mig för att jag inte vill investera i en cd-spelare)
Som tack för det tvättade jag bilen på OK igår. Den blev ren.
Jag dammsög den också inifrån. Det blev rent.
Nu är både bilen och jag klada hestar :]
Idag var jag i stan för kanske sista gången någonsin. Vem vet när jag besöker Stockholm nästa gång? I och för sig är det en stor stad, men tänk om jag träffar en trevlig irländare därborta, gifter mig med honom, bli katolik, föder honom fyrtio barn och glömmer bort mina rötter helt!?
Nej då, jag tror att mina och Stockholms vägar kommer att korsas igen, förr eller senare. Stockholm är en stor stad, som inte är så värst trevlig, men den är i stort sett hemma för mig. Den är en bit bort, men det är i alla fall närmare än himlen.
I alla fall; jag var i Stockholm och tittade lite i affärer. Åkte tunnelbana. Insöp all smog för kanske sista gången.
När jag satt vid Söders tågstation och väntade på mitt tåg såg jag någonting väldigt intressant på perrongen mittemot... nämligen en skolklass.
Tjejerna såg rätt vuxna ut medan killarna fortfarande var barn, så jag antar att de kanske gick i femman eller sexan. Det var lite läskigt hur förutsägbart allting var. Killarna omringade direkt godisautomaten, precis som de brukar göra, medan tjejerna stod i små grupper och pratade och fnissade. Några killar jagade varandra och låtsades slå på varandra, precis som killar gör.
En stackars tjej stod ensam, och för att hon inte skulle känna sig utanför gick läraren fram och pratade med henne... hon var förresten den enda tjejen som inte var hårdsminkad.
Det var lite roligt hur förutsägbart allting var.
Fanny skriver om hur nervös hon är inför att åka till Irland... jag förstod inte riktigt om det är för flyget dit, eller själva vistelsen där.
Jag är också nervös, men märkligt nog också förväntansfull. Det känns som om det ska bli rätt kul att åka dit. Jag vet att jag kommer att vara betydligt mer nervös efter avslutningen, men nu känns det ganska coolt. I och för sig har jag en miljon grejer kvar att göra, men det löser sig nog.
Jag tror att jag kommer få lite euros av farmor och farfar i Finland, och det kan komma väl till pass därborta.
Det ska bli skönt att komma iväg ett tag.
Niblet har fått en ny bur förresten! En stor och fin en...
Han kommer att bli sur som attan när han måste flytta dit, men han är så illa tvungen tyvärr... botten på den gamla buren är helt sprucken, och det blir bara svårare och svårare att dra ut den för att göra rent.
Fast det förstår ju inte han.
Nu ska jag bara göra rent den nya buren, och inreda den på ett fint sätt, och sedan kan han ha inflyttningskalas där med sin klocka.
Om ni absolut inte fattar mitt "snel hest"ande så kanske ni ska ta en titt på den här bilden:
Jag har kört mycket, och den har inte krånglat en enda gång.
(förutom bandspelaren som har förstört ett av mina band... men det är bilens sätt att hämnas på mig för att jag inte vill investera i en cd-spelare)
Som tack för det tvättade jag bilen på OK igår. Den blev ren.
Jag dammsög den också inifrån. Det blev rent.
Nu är både bilen och jag klada hestar :]
Idag var jag i stan för kanske sista gången någonsin. Vem vet när jag besöker Stockholm nästa gång? I och för sig är det en stor stad, men tänk om jag träffar en trevlig irländare därborta, gifter mig med honom, bli katolik, föder honom fyrtio barn och glömmer bort mina rötter helt!?
Nej då, jag tror att mina och Stockholms vägar kommer att korsas igen, förr eller senare. Stockholm är en stor stad, som inte är så värst trevlig, men den är i stort sett hemma för mig. Den är en bit bort, men det är i alla fall närmare än himlen.
I alla fall; jag var i Stockholm och tittade lite i affärer. Åkte tunnelbana. Insöp all smog för kanske sista gången.
När jag satt vid Söders tågstation och väntade på mitt tåg såg jag någonting väldigt intressant på perrongen mittemot... nämligen en skolklass.
Tjejerna såg rätt vuxna ut medan killarna fortfarande var barn, så jag antar att de kanske gick i femman eller sexan. Det var lite läskigt hur förutsägbart allting var. Killarna omringade direkt godisautomaten, precis som de brukar göra, medan tjejerna stod i små grupper och pratade och fnissade. Några killar jagade varandra och låtsades slå på varandra, precis som killar gör.
En stackars tjej stod ensam, och för att hon inte skulle känna sig utanför gick läraren fram och pratade med henne... hon var förresten den enda tjejen som inte var hårdsminkad.
Det var lite roligt hur förutsägbart allting var.
Fanny skriver om hur nervös hon är inför att åka till Irland... jag förstod inte riktigt om det är för flyget dit, eller själva vistelsen där.
Jag är också nervös, men märkligt nog också förväntansfull. Det känns som om det ska bli rätt kul att åka dit. Jag vet att jag kommer att vara betydligt mer nervös efter avslutningen, men nu känns det ganska coolt. I och för sig har jag en miljon grejer kvar att göra, men det löser sig nog.
Jag tror att jag kommer få lite euros av farmor och farfar i Finland, och det kan komma väl till pass därborta.
Det ska bli skönt att komma iväg ett tag.
Niblet har fått en ny bur förresten! En stor och fin en...
Han kommer att bli sur som attan när han måste flytta dit, men han är så illa tvungen tyvärr... botten på den gamla buren är helt sprucken, och det blir bara svårare och svårare att dra ut den för att göra rent.
Fast det förstår ju inte han.
Nu ska jag bara göra rent den nya buren, och inreda den på ett fint sätt, och sedan kan han ha inflyttningskalas där med sin klocka.
Om ni absolut inte fattar mitt "snel hest"ande så kanske ni ska ta en titt på den här bilden:
Jävla svenska skrivare
Jag förstår mig inte på vår skrivare.
Bläcklampan blinkar rött, och det betyder (antar jag) att det är slut på bläck... men eftersom vi har fyra olika bläckpatroner vill jag gärna veta vilken av dem som är slut.
Men hur kollar man det?
Jo, man skriver ut en testsida... som blir hur fin som helst. Ingen färg saknas.
Vad är problemet då, herr skrivare?
Vår förra skrivare var mycket mer praktisk...
Jag gillar listor.
Här är en lista på mina fem favoritscener i Moulin Rouge (som jag för övrigt såg igår)
Förutom Moulin Rouge har jag också sett Big Fish nyligen... och den var bra. Surrealistisk, men bra.
Nu ska jag åka till Kista (det enda köpcentret som är öppet en helgdag som denna) och se om jag kan hitta nya hörlurar till min cd-spelare på Clas Ohlsson... mina förra är helt spruckna. Jag antar att jag har varit lite väl ovarsam med dem.
Appropå helgdag borde jag skriva något riktigt cyniskt om vårt "älskade" fosterland Sverige såhär till nationaldagens ära, men jag tror jag sparar det till ikväll.
Det enda jag ska konstatera är att ingen i hela Sverige har någon aning om varför vi firar idag; utan alla bara gör det för att alla andra gör det, som en flock yra höns.
Finland firar att de blev självständiga 6 december.
Frankrike firar till minne av att Bastiljen störtades ett speciellt datum (jag kommer inte ihåg vilket).
Norrmännen firar att unionen med Sverige upplöstes 17 maj.
USA firar att självständighetsfördraget skrevs 4 juli.
Men vad har vi i Sverige att fira?
Nej just det, ingenting.
Vi viftar inte ens med Sverigeflaggor, eftersom det är rasistiskt idag. Istället klappar vi oss på magen och tänker att det ändå är ett bra land vi lever i, för här har vi minsann inga problem.
På tal om Big Fish ger jag er här en bild på en stor fisk.
Nu är jag tillbaka!
Visserligen ett par tior fattigare, men ett par hörlurar rikare!
Och dessutom har jag hittat Cherry Cola!
För er som inte förstår engelska eller bara av en annan orsak står som levande frågetecken kan jag översätta det till Körsbärscola!
Coca cola med körsbärssmak!
Det fanns i Sverige för ganska många år sedan, men sedan slutade de sälja det till min förtvivlan. När vi var i London hittade jag det igen och blev lycklig, men vi var bara där i några dagar, så den lyckan varade inte särskilt länge.
Faktum är att jag fram till idag hade varit utan körsbärscola så länge att jag helt glömt bort att något sådant fanns... tills idag!
Då gick jag nämligen in i Kista Grossen (en ganska skum affär) och hittade...
CHERRY COLA!
Åh, vilken återförening!
Burkarna är holländska, men vad gör det? Det är ju Cherry Cola!
Här är en bild på Cherry Cola:
Bläcklampan blinkar rött, och det betyder (antar jag) att det är slut på bläck... men eftersom vi har fyra olika bläckpatroner vill jag gärna veta vilken av dem som är slut.
Men hur kollar man det?
Jo, man skriver ut en testsida... som blir hur fin som helst. Ingen färg saknas.
Vad är problemet då, herr skrivare?
Vår förra skrivare var mycket mer praktisk...
Jag gillar listor.
Här är en lista på mina fem favoritscener i Moulin Rouge (som jag för övrigt såg igår)
- Children of the revolution-scenen, när Christian kommer
till lägenheten, och argentinaren ramlar ner, "followed by a dwarf
dressed as a nun". Sedan tjafsar de lite, dricker absint och får se en
grön Kylie Minogue dansa.
- There was a boy-scenen precis i början av filmen, när Toulouse sjunger om Christian.
- Elephant Love Medley-scenen, när Christian och Satine sjunger tillsammans på elefanten
- Roxanne-scenen, när Christian och hans vänner sjunger Roxanne, medan Satine blir (nästan) våldtagen av greven
- The Show must go on-scenen, när Harold sjunger om hur showen måste fortsätta, trots att Satine är dödssjuk.
Förutom Moulin Rouge har jag också sett Big Fish nyligen... och den var bra. Surrealistisk, men bra.
Nu ska jag åka till Kista (det enda köpcentret som är öppet en helgdag som denna) och se om jag kan hitta nya hörlurar till min cd-spelare på Clas Ohlsson... mina förra är helt spruckna. Jag antar att jag har varit lite väl ovarsam med dem.
Appropå helgdag borde jag skriva något riktigt cyniskt om vårt "älskade" fosterland Sverige såhär till nationaldagens ära, men jag tror jag sparar det till ikväll.
Det enda jag ska konstatera är att ingen i hela Sverige har någon aning om varför vi firar idag; utan alla bara gör det för att alla andra gör det, som en flock yra höns.
Finland firar att de blev självständiga 6 december.
Frankrike firar till minne av att Bastiljen störtades ett speciellt datum (jag kommer inte ihåg vilket).
Norrmännen firar att unionen med Sverige upplöstes 17 maj.
USA firar att självständighetsfördraget skrevs 4 juli.
Men vad har vi i Sverige att fira?
Nej just det, ingenting.
Vi viftar inte ens med Sverigeflaggor, eftersom det är rasistiskt idag. Istället klappar vi oss på magen och tänker att det ändå är ett bra land vi lever i, för här har vi minsann inga problem.
På tal om Big Fish ger jag er här en bild på en stor fisk.
Nu är jag tillbaka!
Visserligen ett par tior fattigare, men ett par hörlurar rikare!
Och dessutom har jag hittat Cherry Cola!
För er som inte förstår engelska eller bara av en annan orsak står som levande frågetecken kan jag översätta det till Körsbärscola!
Coca cola med körsbärssmak!
Det fanns i Sverige för ganska många år sedan, men sedan slutade de sälja det till min förtvivlan. När vi var i London hittade jag det igen och blev lycklig, men vi var bara där i några dagar, så den lyckan varade inte särskilt länge.
Faktum är att jag fram till idag hade varit utan körsbärscola så länge att jag helt glömt bort att något sådant fanns... tills idag!
Då gick jag nämligen in i Kista Grossen (en ganska skum affär) och hittade...
CHERRY COLA!
Åh, vilken återförening!
Burkarna är holländska, men vad gör det? Det är ju Cherry Cola!
Här är en bild på Cherry Cola:
Vem har rätt att gå på Kentkonsert?
Jag var på Kents konsert på Storängsbotten i lördags, och efteråt diskuterade jag den med en kompis medan vi gick mot Centralen. Jag tyckte att den var bra, och det tyckte hon också. Det enda hon irriterade sig på var "alla fjortisar som bara sjöng med i de nya låtarna och inte kunde de gamla".
-Varför ska de vara där och trängas med oss?
Jag blev så förvånad att jag bara stirrade på henne. Tycker hon att man kan rangordna fans på det där sättet? "Du är mindre värd som fan, för du har bara den nyaste skivan..."
Jag blev irriterad, och kände mig dessutom träffad. Jag kan inte de gamla låtarna, eftersom jag inte har de skivorna. Jag har hört ett par låtar från dem, men tycker att Kent låter bättre nu. Har inte jag rätt att vara på konserten?
När jag frågade om det slätade förstås min kompis över det, och sade att det självklart inte gällde mig; att jag ändå har varit ett fan länge tid än fjortisarna.
Därför är jag mer värd som fan.
Det suger.
När Kent släppte sin nya skiva läste jag en väldigt bra recension i DN, som till stor del förändrade min syn på fans. I den skrev recenscenten om hur alla har en egen relation till Kent, på ett eller annat sätt.
Som exempel nämnde han sin vän, som hade en BMW Z3 och tyckte att det var coolt att Kent sjunger om just hans bil (i låten Socker). Att låten handlar om att samhället är så konsumtionsfixerat att till och med Jesus köper en BMW brydde han sig inte om. Det var hans relation till Kent, och orsaken till att han köpte deras skiva.
Är han ett mindre fan på grund av det?
Har han inte rätt att stå och hoppa på konserten med oss "riktiga" fans?
Ett annat exempel är lilla Lisa, som tycker att Jocke Berg är JÄTTESNYGG! Det är hennes relation till Kent. Har inte hon rätt att trängas med oss för att få en skymt av sin idol för att hon inte har pluggat in "Utan dina andetag" utantill?
Enligt min syn finns det bara ett sätt att avgöra vilka som har rätt att gå på konsert, och det är att fråga dem "gillar du Kent?".
Alla som svarar ja får komma, oavsett om man gillar Kent för att de sjunger om ens bil, för att de är sååå snygga eller för att de gör bra låtar.
Jag berättade om artikeln och mina tankar för min kompis, men jag är inte säker på att jag lyckades övertala henne. Egentligen spelar det ingen roll heller. Det här är mina åsikter, och hon har sina.
Eftersom vi ändå är inne på Kent tänkte jag lista Kents fem bästa låtar enligt mig:
- En himmelsk drog (fan för Kent att de aldrig spelar den på konserter... överlägset bäst, och dessutom är det här deras bästa musikvideo. Potatismannen!!!)
- Rödljus (en underskattad låt från B-sidor, som heller aldrig spelas på konserter. Skön att sjunga med till i bilen)
- Kungen är död (skön att sjunga med till)
- Socker (endast på grund av vers två, om Jesus och hans BMW)
- Elite (otroligt vackert och tungt om Sveriges arbetarklass... från Vapen och Ammunition).
Här är ett bevis på att Aftonbladet är dumma i huvudet:
Och hur fan ska man maila om man inte har någon el hemma?
Idag bevisade de sin dumhet ytterligare med att försöka lista de största mysterierna i Lost...
Jag tror inte att så många undrar vad Boone och Shannon har för relation till varandra, eftersom det AVSLÖJADES för ett par avsnitt sedan.
Bra att det är någon med koll på serien som skriver artikeln... *ironi på hög nivå*
Nu ska jag gå och städa lite mer på mitt rum.
Jag håller på och ordnar allt nu... har slängt tonvis med papper och annat skräp.
Och imorgon ska jag till Uppsala igen.
Källor:
Recensionen "Rockbomber utan dödsångest" från DN finns att läsa på
http://www.dn.se/DNet/jsp/polopoly.jsp?d=655&a=390490
Appropå att jag lyssnade på soundtracket till En Riddares Historia idag, kom jag på att jag skulle lista de fem bästa soundtracken någonsin. Från filmer. (inget Silent Hill alltså...)
- Moulin Rouge (slår till och med Gosskören... helt otroliga låtar. Man får tårar i ögonen och ett leende på läpparna varje gång.)
- Gosskören (otroligt vacker musik)
- A Knight's Tale (lite sköna rocklåtar, blandat med ballader, och Paul Bettanys härliga introduktion av William första gången han tävlar)
- Brassed Off (min kära brittiska film... en hel skiva med brassbandmusik, som konstigt nog är bra)
- Lion King (alla har väl hört låtarna i filmen? Här är de på engelska)
- Love Actually (en del bra låtar, men också en del mindre bra)
- More Music from Titanic (inget klassiskt tjafs som i första soundtracket, utan mer riktig musik... bl.a den irländska musiken från partyt i 3:e klass, och "Nearer my God to thee")
- Titanic (klassiskt tjafs, och ändlösa variationer på den där Celine Dion-låten, som jag inte kommer ihåg namnet på just nu. Det funkade i filmen, men här blir det bara tomt)